fredag 8 mars 2013

En fundering om funderingar :)

Fick höra att en .. ja ska man kalla de vän, eller bekant jag vet inte längre faktiskt :D
Men de e skit samma.
Hon undrade varjefall (genom en annan kompis, så klart) Hur jag tänker med att skaffa ett barn till?!
Då undrar jag hur hon tänker? 
Vad skulle vara fel med att vi skaffar ett femte barn?
Vi har varit tillsammans sen 1995 vilket är 17 år och lite till. Vi har nu 4 söner tillsamman, vi har hållit ihop i vått och torrt alla dessa åren, även när de bara varit regn har vi kämpat). Aldrig flyttat isär, gjort slut osv.
Visst H jobbar borta mycket, men de är juh för att jag inte jobbar och för att man måste ha en ekonomi. Och hade han inte jobbat så hade man juh fått skit för de ;) Jag är stolt över att ha en man som inte är rädd för att jobba. Och att han gör de för sin familjs skull.

Vi prioriterar att ta hand om våra barn själv. Visst är de inte alltid en dans på rosor och man kan längta efter en ensam stund. Då och då har vi barnvakt men kan nog räkna gångerna på en hand som de händer under ett år. Jag har mina barn lediga på lov och gör saker tillsammans med dom. Dom behöver inte vara på dagis och fritids årets alla dagar från öppning till stängning. Vi äter frukost, mellanmål och middag ihop varjedag. Vi lägger inte barnen för att ha helgmys utan dom får delta i de. Vill vi ha extra mys sen gör vi de när barnen lagt sig vilket dom gör så småningom. Med en tonåring i huset dessutom får man vara uppfinningsrik :)
Vardagar är viktigt med rutiner som läggtider osv. Men på helgerna får dom vara vakna tills dom är trötta. Men alla gör juh självklart som dom vill.
Man kan inte KRÄVA att andra ska passa ens barn så man själv kan ut å festa och vara sig själv även om de som sagt är nyttigt ibland. Man kan inte lämna sina barn på dagis/fritids på morgonen innan frukost för man vill ha ensamtid och hämta dom när de stänger för att ge dom en macka och kasta dom i säng och sedan laga värsta middagen till sig själv och sitta och äta på kvällen.. DÅ kan man juh undra varför man inte nöjde sig med ett barn eller varför inte låta bli helt. När barnen blir en last i ens liv ska man kanske ta tag i sig själv och omprioritera lite?
Som sagt är de INGET fel på att unna sig ensamtid och att festa osv, men de ska inte gå ut över barnen och den viktiga tiden dom behöver.
Man vill väll att sina barn ska känna sig älskade och betydelsefulla?
Att dom ska ha självrespekt och behandla andra väl?

Blev bara så jävla irriterad när folk som sitter i glashus ska ifrågasätta mina val.
Jag älskar att umgås med mina barn, att se dom utvecklas och höra deras tankar om saker och ting.
Vi i denna familjen anser att vi har tid och ork för ännu ett barn. Vi är en stark familj som finns för varann i alla lägen.

som vanligt är jag säkert rörig, men de e juh sån jag är.

Ta hand om er och era barn, plötsligt är dom stora och de går inte att göra om de som redan varit. De går inte att ta igen en barndom man missat pga av sin egoism. Man kan inte bara skaffa barn för att de e sött och tro att andra ska sköta jobbet åt en.
Barn behöver sina föräldrar, inte bara när dom är små spädbarn utan i alla år efter de.

Jag är ingen perfekt eller felfri mamma, men jag lägger mig varje kväll och vet att jag gjort allt för mina barn den dagen. Att dom sover tryggt i sina sängar och vet vart mamma och pappa finns när dom vaknar. Och när än dom behöver oss.

Mina barn är mitt ALLT! Dom går före allt i denna världen och den inställningen hoppas jag att dom flesta föräldrar har.

Tack för mig :)