Ligger på soffan med bästa bebis på bröstet. Han sover så gott nu. Han är mer och mer vaken och har bara sovit typ en timma sammanlagt sen i morse. Jag är så jävla lyckligt lottad. Tänk fem fina perfekt söner. En man som jag beundrar. Nu menar jag inte att han är felfri. Men han har verkligen alltid funnits för mig i mina svåraste jobbigaste stunder. Innan jag fick min adhd diagnos va mycket kaos och man förstår inte varför. Visst vi har hängt ihop många år innan dess. Vet att han varit på väg att ge upp men ändå inte gjort de. Jag har fet pms troligen pmds och de va min man för något år sen som hade googlat och hittade massa fakta. Han försöker verkligen förstå sig på mig och mina beteende utan att dömma mig eller lämna mig. Jag är svartsjuk och kontrollerande och har alltid varit. Ännu värre dessutom när jag får min pms. Då blir jag så rubbad att jag skäms över mig själv. Innan fattade jag ju inte ens att jag gjorde fel. Nu är jah så pass medveten och har börjat kunna styra mina handlingar. Meen ibland går de sv bara farten. De är en ständig kamp. Mår bra två veckor i månaden. Då kan jag bestiga berg och är på toppen av världen. Sen kommer pmsen som ett brev på posten. Jag blir misstänksam paranoid deprimerad trött. Även kroppsligt mår jag dåligt. Sveda i huden framförallt ansiktet. Rådande och ont på öronen. Kallsvettas. Känner mig instängd i en bubbla. Känns som jag är isolerad på något sätt. Ett svart moln hänger över mig. De är jätte svårt att förklara. Men allt jag bygger upp mina bra perioder rasar mina dåliga och detta bara för man ska ha mens. Nä fan för de. När väl mensen kommer är de som npgon trycker på en knapp så molnet och allt bara försvinner. De e fan sinnessjukt. Ja nä nu orkar jag inte skriva mer. Ska blunda med leo innan min älskade love ska hämtas. Puss å hej
